De senaste åren har stadsplanerare varit eniga om behovet av att främja hållbar utveckling i städer runt om i världen. Med termen ”hållbar” menar forskare att städernas ekonomiska utveckling bör vara självreglerande för att inte underminera den framtida förmågan för stadsekonomin att blomstra.
Tillväxtens gränser
Naturen har förmågan att föda alla arter och återskapa det som konsumeras av dem. Traditionella civilisationer hade tidigt insett detta och levde på ett sätt som inte hotade de naturliga produktionssätten. Efter den industriella revolutionen ersatte människan sin naturliga kraft med maskiner och kände sig mäktigare och kapabel att övervinna naturliga begränsningar. Denna myt om vår förmåga att uppnå obegränsad tillväxt och ständigt förbättra vår livsstil med hjälp av teknologi utan ansträngning och utan hjälp av naturen stimulerade en snabb absorbering av energikällor och förstörde samtidigt naturliga mekanismer för energiåtervinning som skogar.
Ungefär två århundraden krävdes från 1700-talet (den industriella revolutionen) till 1900-talet (den första globala energikrisen) för att människor skulle förstå konsekvenserna av detta respektlösa beteende. År 1972 publicerade Meadows-paret, Randers och Behrens, det första dokumentet: ”Tillväxtens gränser” och bevisade vetenskapligt att om beslutsfattarna inte kontrollerar ekonomisk utveckling kommer den globala ekonomin att kollapsa på grund av överexploatering av naturresurser och okontrollerad miljöförorening. Detta väckte en etisk fråga: Har vi rätt att njuta av en hög livskvalitet baserad på okontrollerad utveckling och samtidigt kompromettera möjligheten för framtida generationer att tillgodose sina egna behov?
Stadsplanerare svarade negativt på denna etiska fråga, och omfattande globala policys samt mer konkreta stadsplaner beslutas om som hävdar att de är hållbara, vilket innebär att de kommer att respektera naturen och inte hota framtida generationers möjlighet att blomstra.
Enligt IPCC:s rapport om effekterna av global uppvärmning från 2018 finns tre huvudsakliga mekanismer för den globala uppvärmningen som hotar jordens ekosystem: industriproduktion, uppvärmning av byggnader och transport av människor och varor. Under termen ”hållbar transport” eller ”hållbar mobilitet” inkluderas policys som hävdar att de ska uppnå en bättre användning av naturresurser för att transportera människor och varor samt minska påverkan av dessa aktiviteter på den globala uppvärmningen.
Sociala aspekter på resande
Förmågan att förflytta sig från en plats till en annan är en förutsättning för vår existens och välfärd. I tätbefolkade städer är förekomsten av mark för matproduktion knapp och vattnet är inte alltid av bästa kvalitet. Utan transport har vi ingen tillgång till mat och rent vatten. Sedan urminnes tider har fartyg och djur använts, och dyra akvedukter har byggts för att föra mat och rent vatten till städerna. Utan transport har vi inga sociala relationer: vi träffar våra grannar och vänner på gatan när vi lämnar vårt hem eller när vi reser till deras hem. Utan transport finns ingen ekonomi: människor och produkter måste mötas. Slutligen, utan transport finns det heller ingen hälsa: läkare och patienter måste också kunna nå varandra.
Att begränsa rörligheten skulle säkert vara oacceptabelt. Rörlighet är frihet, om vi vill straffa människor fängslar vi dem, med andra ord tillåter vi dem inte att röra sig fritt. Vi fick erfara bieffekterna av att begränsad rörligheten under COVID-krisen. Den svåraste konsekvensen var att våra sociala och ekonomiska aktiviteter minskade. Att begränsa vår frihet att träffa människor har negativ påverkan på vårt humör, tänkande och beteende. Begränsningen av ekonomiska aktiviteter skulle leda till ökad osäkerhet och förtvivlan för fler människor.
Hållbara mobilitetspolicys
Hållbara mobilitetspolicys strävar efter att öka användningen av förnyelsebara energikällor. Målet är inte att kontrollera rörelsefriheten, utan att minska energiförbrukningen för transport. Den mest miljövänliga energikällan är mänsklig energi. Naturen har förmågan att sudda ut bieffekterna av att producera energi genom människokroppar, men den kan inte absorbera biprodukterna av att använda maskiner för att producera den nödvändiga energin för att förflytta sig från en plats till en annan. Att gå och cykla ligger utan tvekan i hjärtat av hållbara mobilitetspolitiker eftersom om vi använder våra kroppar finns det ingen begränsning i rörelse, eftersom det inte påverkar miljön.
Förutom de positiva effekterna på miljön av gående och cykling handlar hållbara mobilitetspolicyer, inte minst nu under post-COVID-eran, också om att stimulera mänsklig kontakt. Bilanvändning och bilåkande har lett till en omvandlingen av moderna städer, vilket avsevärt har förändrat vårt sätt att leva. År 1961 skrev den berömde geografen och sociologen Lewis Mumford om städernas sociala omvandling: invånarna i de stora städerna slutade besöka sina lokala butiker och livsmedelsaffärer, slutade besöka sina grannar för att ta till sig av lokala nyheter genom att kommunicera ansikte mot ansikte med människor de känner, istället använde de sina bilar för att handla i opersonliga stormarknader och sina radioapparater för att få till sig nyheter: En ensam människa kan lätt bli manipulerad av en politisk elit. Numera har den ökande användningen internet och smartphones för vår kommunikation samt rädslan för virusinfektioner drivit på för ännu mindre av mänsklig kontakt. Människor som inte känner till sin lokala sociala och fysiska miljö är i grunden obildade människor utan lokal identitet, ointresserade av lokala ärenden och lätt påverkade av extrema idéer. Mänsklig kontakt ligger i demokratins hjärta.
Formulärets överkant
På den andra sidan av spektrumet kan inte rörlighet baserad på gång och cykling aldrig få oss att förflytta oss särskilt långt. Lokala butiker i grannskapet som inte kan erbjuda billigare produkter än stora stormarknader, men som kan erbjuda kvalitet och närhet, kan blomstra om rörligheten är baserad på korta avstånd. Stadsplanerare försöker återigen återuppfinna den traditionella sociala känslan av grannskap som gradvis gick förlorad på grund av omfattande bilanvändning. Denna stadsmodell kallas ”15-minutersstaden”.
Sammanfattningsvis handlar hållbar mobilitet inte bara om att skydda planeten, utan främst om att omforma bilinriktade, kontaktfria städer till sociala, aktiva, mänskliga samhällen.
